Ett femtiotal sångare och instrumentalister från Musikkteatret i Trondheim gav i går kväll ett storstilat framförande av Rossinis "PetiteMesse Solennelle" i Stora kyrkan. Alltför få lyssnade. Foto: Henrik Flygare
Storstilad norsk visit
En stor musikupplevelse för oss som var där. Men vi var alltför få. Faktiskt var de gästande norska musikerna och sångarna framme i koret fler än vi som lyssnade i bänkarna i Stora kyrkan i går kväll. Man skämdes för det.
Det var ett storstilat besök. Kören från trondheimsoperan (Musikkteatret i Trondheim) förstärkt med kören Chorus. Dessutom fyra av Norges mest meriterade sångsolister. Därtill lysande instrumentalister i form av pianisten Knut-Erik Jensen och accordeonisten Frode Andersen. Allt under ledning av "vår egen" Orwar Eriksson. Han är nämligen ledare för Musikkteatret i Trondheims kor. Åker varje vecka Nabotåget för repetitioner och instudering med sin kör. Mest gäller det opera. I fjol gav man "Cavalleria rusticana" och till hösten blir det Traviata. Däremellan har man stoppat in en Rossini-mässa "Petite Messe Solennelle".
- När fan blir gammal blir han religiös, brukar man säga. Det gällde för Gioacchino Rossini (1792-1868). Fram till 40-års åldern komponerade han bara operor som "Barberaren i Sevilla", "Italienskan i Alger" och "Wilhelm Tell" för att nämna de mest kända. Sedan blev det bara några få kyrkliga verk som den originella ?Petite Messe Solennelle? (ung. liten allvarlig mässa). Fast så liten är den inte. Den varar halvannan timme och kräver stor kör. Däremot är instrumentbesättningen originell. Den är skriven för piano, orgel och harmonium. De två senare var i gårdagens framförande ersatt av accordeon.
Verket är skrivet i en operamässig stil som passar Musikkteatrets kor. Maffiga körpartier där kören verkligen fick sjunga ut och ge järnet. Synnerligen levande och dynamiskt tolkade var den sprudlande "Cum Sanctu Spirittu", "Et resurrexit" och det grandiosa avslutande "Agnus dei". Den sistnämnda toppad med mezzosolisten Trine Öien. En mezzo med altkvaliteter och härlig bärighet och inlevelseförmåga. Detsamma gällde sopransolisten Marthe Werring Holmern som gav en gripande tolkning av den själfulla arian "O salutaris".
Kraftfull var också barytonsolisten Njål Sparbo från Oslo. Med briljans gestaltade han solot i Quoniam-satsen. Tenorsolist var professorn vid Griegakademiet i Bergen Harald Björköy. Han var väl operamässig i sin framtoning för att kännas riktigt bekväm i en mässa. Fria tyglar fick han i arian Domine Deus som han förvaltade med tenoral bravur. Om solisterna fungerade väl var för sig så var de oslipade tillsammans. Ensemblepartierna hade mer karaktär av individuell sångtävlan än sammanslipad kvartettsång.
Bättre samarbetade pianisten och accordeonisten. Särskilt Andersens känslofyllda spel på knapparna göt balsam i verket. En höjdpunkt var hans tolkning av "Ritornelle" i slutet av verket. Laddning hade också Jensen i den krävande pianostämman. Ett storstilat framförande med både operamässiga och andliga kvaliteter.
|